Idag när vi höll på att packa ner saker i flytt lådor så hittade vi gamla skrivböcker jag skrev i när jag var i tidig tonår, men också vid senare tillfällen. Hittade en bok som hade en rosett som man fick knyta upp, sagt och gjort. Började läsa och hjärtat skenade iväg. Jag hade skrivit dikter direkt ur mitt hjärta om ett missfall. Jag hade utryckt mig så smärtfyllt och jag började återuppleva allt igen. Där var också skrivit som i en dagbok där jag berättade om vad mitt ex hade sagt, mycket hårda ord om det som skulle bli vårt barn. Från att ha varit någorlunda glad till att sitta och stor tjuta. Jag bara grät och grät när jag såg detta så sambon blev faktiskt väldigt rädd innan han förstod vad det var som va fel.
Han kramade om mig, tröstade mig och klappade så länge jag behövde det. Det var inte bara lite tårar i ögonen utan riktigt gråt, jag blev själv väldigt paff över den starka reaktionen. Trodde jag hade tagit mig längre än såhär, men att jag längtar så mycket efter att bli en komplett familj gör nog att jag reagerar extra starkt när jag får återuppleva allting genom texter. I december skulle jag ha haft en 3 åring, så är det men ödet valde en annan väg till mig.

Ärligt talat ser jag det annorlunda idag. Strax efter missfallet och allting så fann jag min sambo. Så tätt inpå att jag faktiskt satt och blödde fortfarande när jag fick kontakt med honom. I den perioden i livet hade jag ingenting uppklarat heller. Ingen utbildning, ingen egen bostad, ingen seriös relation och partner, ingenting. Allt jag hade kunnat ge mitt barn är ett liv hemma hos min mamma och socialbidrag. Nu är det INGET emot min mamma, för jag älskar henne högt men man vill självklart klara sig själv. Inget emot dom som har en dålig ekonomi heller och som lever på social bidrag, för min familj har själv varit där. Men man vill ju ge sitt barn allt man kan och det allra bästa! Hur ledsen jag än må vara för missfallet så ser jag idag att det var en mening med det. För efter det träffade jag min sambo, jag tog upp studierna som jag precis blev klar med, jag har nu fått jobb och bor tillsammans med min pojkvän, vi har inga problem med ekonomin heller även fast jag tjänar det minsta man kan göra. Vi planerar nu ett gemensamt barn och jag hoppas och önskar att det blir så! Jag tror starkt på att det var meningen att jag skulle få klara upp allt i mitt liv i lugn och ro innan jag satte en liten mini-me till världen. Hur ledsen jag än må vara för omständigheterna.