Hänger en hel del inne på den populära sajten Familjeliv, och där finns en hel del vilda diskussioner huruvida barn ska "lära sig" sova ensamma eller inte och i vilken ålder osv. Nu är detta ett ämne som intresserar mig väldigt mycket. Nej jag har inga barn, och ibland får jag höra att jag inte har en åsikt fram tills dess, men nu är det så att jag har det ändå.

Jag anser personligen att barn är barn och jag ser hellre att jag ger mitt barn en massa kärlek och trygghet natt som dag, än att följa någon slags oskriven regel att barn minsann ska lära sig. Jag kommer även att bära rundor honom/henne i bärsjal eller bärsele. Tycker det egentligen är helt fel att låta sin bebis ligga och skrika, jag menar barnet är ledsen av en anledning? Det är barnets enda sätt att kommunicera på och vad gör föräldrarna? Gnäller på att barnet är gnällig och den ska "minsann lära sig i tid!". Men stackars den här bebisen som får ligga ensam i mörkret och gråta medan föräldrarna gottar sig i vardagsrummet eller något. Nej små bebisar ska inte "lära sig" dom ska få kärlek och närhet. Sen sticker jag inte under stol med att jag är orolig för saker som PSD. Men hur vet man vad som är rätt och fel? Ena högen säger att man inte ska ha barnet mellan sig den andra högen säger att det är de bästa för att minska risken. Dock står jag fast vid min åsikt och även min andra åsikt att aldrig lämna barnet helt själv. Om man nu ska ha barnet i sin egna säng så ska den i alla fall vara i samma rum. Det finns många vägar att gå för att få vara barnet nära på kvällen, och jag ska gå igenom dom allihopa för att hitta det perfekta sättet för just oss. Men jag tycker inte det är okej att låta barnet sova själv med inställningen att låta den skrika sig till sömns, "någon gång tröttnar den och somnar". Men fy!