Men herregud vad alla ska ha barn! Nu vet jag inte hur många det är som går ut med att dom är gravida, samt hur många det är som fött, i min bekantskaps krets. Skulle jag säga att jag är glad för deras skull så ljuger jag. Nu låter jag säkert jätte hemsk och bitter men jag är inte alls glad för dom och jag tänker inte ens försöka! Jag känner bara stinget av avundsjukan, men är i alla fall stolt att jag är stark nog att erkänna det. Är dock alltid noga med att inte visa det utåt för dom, för någonstans vet jag att den dagen min tid är inne skulle jag gå i taket om någon var spydig emot mig för att jag ska bli mamma och inte dom. Det är tur man har lite vett kvar, men avundsjukan är kvar och gnager i mig. Vill inte känna såhär, vill bara vara glad för det jag har idag och inte tänka på vad jag inte har. Önskar man kunde göra så, men det går tyvärr inte alltid. Vissa dagar är jag bara lycklig för att jag har det jag har, men där fattas ju någonting hela tiden. Fast en dag kanske jag sitter här och läser igenom dessa inlägg och tänker "tänk att där visste jag inte vad som komma skall", hehe. Man kan ju alltid hoppas!
Nu har vi ätit middag hos mamma och ska snart synda med en kaka. Mumsigt! I nästa vecka börjar allvaret, förhoppningsvis helhjärtat och inte bara halvt, med nyttigheterna. Det positiva är att jobbet bjuder på god och NYTTIG lunch!