Måste säga att jag är väldigt stolt, glad, lycklig och evigt tacksam för att jag har min sambo! Vad skulle jag egentligen göra utan honom? Det är han som får mig på fötter, han som tröstar mig när jag gråter eller är deprimerad samt får ångest, det är han som följer med mig på möten för att ordna upp allting, han följer med mig till sjukhuset och lämnar mig aldrig för ens en sekund, nej han är kvar från att jag kommer in och tills jag får komma hem igen. Han håller min hand vid alla läskiga undersökningar som gör ont, han lät mig flytta in hos honom fast att min ekonomi såg ut som den gjorde och han lika väl kunnat be mig flytta hem igen tills ekonomin är ordnad. Det får mig att inse hur mycket han älskar mig och hur mycket jag älskar honom! Han är verkligen mannen i mitt liv, mannen jag vill få barn ihop med, mannen jag en dag vill säga Ja till, för ärligt talat så finns det för mig ingen bättre än honom.
Det första jag gjorde i vårt nya liv var att sabba allting och nu ska jag bli sjukskriven. Allt han gör är att lägga mig på sängen och i princip be mig stanna kvar där för att jag måste få vila kroppen efter allt den har fått stå ut med. Nu ska han följa med mig och sitta på psykakuten ett par timmar för att jag ska få rätt hjälp i den här staden. Han serverade mig frukost och jag behövde inget göra mer än att äta, eftersom att varje gång jag går upp och går får jag super ont i magen. Kroppen är helt matt, har sovit 12 timmar och jag skulle lätt kunna fortsätta sova resten av dagen/kvällen, så illa är det. Känner mig långt ifrån världens bästa flickvän, men jag har världens bästa pojkvän!!