Det är en evig diskussion om det här med att undervisa sina barn hemma. Många måste flytta härifrån för att kunna fostra sina barn på det viset dom vill. Här säger vi att vi är ett "fritt land". Så är det tills någon väljer en annorlunda väg. Att sticka ut och vara annorlunda verkar inte vara okej här, gällande sånt. Man SKA gå i skolan och absolut inte hem undervisas. Men jag kan säga så enkelt som såhär att om mina föräldrar hade undervisat mig hemma så hade jag garanterat fått en helt annorlunda väg att gå, jag hade klarat skolan. Varje dag under alla mina år i grundskolan gick jag dit med magsmärtor för att jag var livrädd, jag blev mobbad. Tänk om mina föräldrar hade haft en annan väg till mig att gå, än till skolan? Hemma satt min pappa med mig och studerade, på kvällarna. Det funkade jätte bra! Jag hade chansen att visa vad jag gick för, jag kände mig trygg, min pappa som trots allt är en del av mig visste precis hur jag fungerade och därmed hur han skulle hantera mig och bästa sätt att lära ut för MIG. För alla är vi olika, vi är olika individer och det som fungerar i skolan kanske inte fungerar för mig, uppenbarligen. Så fort jag kom till skolan så var det helt annorlunda. Blev direkt otrygg, det var som att allting jag lärt mig kvällen innan var som bortblåst! Så fort jag kom till skolan så ändrades allt. Som sagt..... hade vi haft en annan väg att gå så hade jag förmodligen klarat mig mycket bättre! Istället hamnade jag i särskolan, trots att jag och alla jag kände visste innerst inne att där hör jag inte hemma. Jag kan ju mer!! Men jag får ingen chans att visa det.... För skolan var det viktigare att jag var DÄR än att jag skulle lära mig något. Bara jag är i skolan. Om man i grundskolan inte dyker upp på ett tag så kommer polisen och knackar på dörren helt enkelt. Men vad spelar det mina betyg för roll om jag är i skolan varje dag men inte lär mig något? Kommer jag in på universitet då?
Varför kan Sverige inte ha ett bokstavligen fritt land? Om föräldrar nu väljer att hemskola barnen varför får dom inte det då?
VARFÖR ska det alltid vara så mycket fördomar? Det som är rätt för en själv är inte rätt för en annan. Om du vill vara hemmafru från bebis födsel och framåt, och hemskola ditt barn, varför ska du inte få lov till det då? Man tystas alltid ner när man talar högt om detta, men jag tänker inte vara som alla andra för att få lugn och ro. Jag säger inte att jag vill hemskola mitt barn, för ärligt talat kommer jag veta precis vad som är rätt för just MITT barn den dagen det är dags att börja tänka på det. Kanske är hemskola något som inte alls skulle fungera för mitt barn, eller tvärtom. Vad vet jag? Jag vet bara att jag vill få slut på alla fördomar.
Dom som väljer att lägga 110% tid på sina barn, alltså "offra" karriären för att tillbringa sin tid med barnen, är inga dåliga föräldrar. Tvärtom är dom förmodligen dom mest kärleksfulla föräldrar som existerar på jorden. Dom vet man med säkerhet att dom satt sig själv i andra hand och barnet i första hand. OBS! Jag säger inte att dom som väljer en annan väg inte är kärleksfulla och närvarande föräldrar, absolut inte. Vi har alla olika vägar att gå i vår uppfostran och det är helt okej. Jag menar bara det att dom som väljer att vara hemmafruar har en liten annan syn på livet och uppfostran än andra, och man ser det tydligare.
För mig spelar det ingen roll om jag gör "karriär" eller inte. Min dröm om livet är att få flera barn och få tillbringa mitt liv med dom. Få uppfostra och forma dom tillsammans med min sambo, älska dom i vått och torrt, och göra ALLT för att dom ska vara lyckliga och må bra. Jag skulle inte backa en sekund.
Känner själv att jag börjar hoppa lite här och det är nog dags att avrunda inlägget. Men snälla, inga fördomar. Kan vi inte bara låta alla få välja den väg dom vill? Om man vill ha hemskola eller sätta barnet i vanlig skola, so what?! Varför ska det bli så dramatiskt för?