Ikväll har jag en fruktansvärd smärta i min mage. Ni får ursäkta gnället, men det är ju trots allt här som jag ventilerar mig kring allt som har med detta att göra.
Nu är det inte lång tid kvar innan bebis verkstaden drar igång. Så mycket tankar kring det. Hur kommer det att gå nu? Kommer jag att återigen få missfall? Kommer jag ens bli gravid överhuvudtaget? Så många frågor men tyvärr inga svar. Ibland önskar jag att man kunde förutse framtiden, till exempel att någon sa till mig att om så och så många månader/år blir ni föräldrar, den här månaden det året kommer ni att plusa. Tänk om någon kunde garantera oss detta? Istället får vi sitta här med konstant oro och fundera, längta och klura. Mest jag i alla fall, men det är klart att sambon också är påverkad av allting.
Samtidigt som det finns mycket oro så finns det också mycket spänning och nyfikenhet så klart. Man undrar hela tiden hur lång tid det kommer att ta men samtidigt längtar jag efter att få söka efter plus. Att få vänta med spänning på BIM och hela den biten. Det finns ju trots allt en charm med det, så länge man inte behöver sitta sådär i all evighet. Ska verkligen försöka ha inställningen att inte bryta ihop om det inte kommer att gå dom första tre månaderna. Efter 6 månader lär det bli svårare, men det är också därefter som vi kommer att få hjälp om det inte tagit sig, så på ett sätt så finns där en trygghet så klart. Många tankar ikväll som ni märker, och det är så skönt att få släppa ut dom någonstans! Där inga känner mig som kan sitta och peka finger. Härinne kan jag vara mig själv till 110% utan att oroa mig för vad andra ska säga.
Märker också att jag får ett stort stöd och hittar människor som har det som vi, stort tack! Det är så välkommet så, för vi behöver verkligen en kontakt med folk som har fötterna på jorden, som också vet med sig att för alla är barn ingen självklarhet. Många får kämpa med blod, svett och tårar.