Hur lång tid kommer det att ta för mig att bli mamma undrar jag ibland. Om jag fått missfall innan så kan jag ju få det igen. Vissa dagar är tuffare än andra, och då har jag verkligen katastrof tankar. Tankar på att det aldrig kommer att gå, ren bitterhet för att alla andra blir gravida bara en kille tittar på dom, sen går graviditeten oförskämt bra för dom också.

Folk kräver hela tiden att jag ska bli super glad för deras skull när det går bra för dom. En annan jag känner kan helt enkelt inte låta bli att prata om sitt barn.

Det värsta jag har varit med om är när jag ringer för att berätta om dåliga besked hos läkaren och hon nästan direkt efteråt börjar att prata om sitt barn och hur duktig denne är och hur glad hon är för det. Då kände jag bara ilska. Jag vill inte höra om din unge när jag själv bara får dåliga besked!

Jag har fått höra att jag är ett gott exempel på att man uppskattar sina barn, och att man är mallig för att det gick så bra för en själv medan det inte gick så bra för mig. Som ett slag i ansiktet.

 

Folk kan vara grymma ibland utan att ens tänka på det. Sen när man ifrågasätter beteendet så är man "the bad guy" anyway. Ja så ser det tydligen ut när man inte har det lika lätt som alla andra här i livet. Man blir som någon folk kan titta på och beundra och säga "Åh vilken tur att jag inte är som hon".